Text av havrepappa
”en vilja av stål, förtjänar respekt”
Jag är så ofta starkt kritisk till hästvärlden och dess invånare. Jag tycker att ni är konstiga och har en massa underliga idéer för er. Jag gör mig rolig över hur ni är, på ett kärleksfullt sätt. Jag måste dock medge att jag också är imponerad över er.
Jag har varit aktiv i ganska många föreningar i mitt liv. Allt från politiska förbund till idrottsklubbar. Jag har mött många starka människor med en stark vilja till förändring och ett stort engagemang, men aldrig i hela mitt liv har jag stött på så mycket ”jävlar anamma” på en och samma gång som inom hästvärlden.
Den normala hästmänniskan sliter med sin häst (om man inte har nog med bekymmer med en häst så är det plural, hästar). Träningen är ett steg fram och två tillbaka, två steg fram och ett tillbaka. Dag in och dag ut, alla veckans dagar, år efter år.
Under tiden så spenderas enorma summor pengar på träningar, nagelskulptörer, hyror och gormetkäk till hästarna. Hästmänniskan klagar inte, hon betalar och jobbar på. Om pengarna inte räcker till hästens kostnader så skaffar hon sig ett extrajobb, som i sin tur innebär att hon bara kan vara i stallet mellan 21 och midnatt varje dag. Hon ger inte upp, hon kämpar vidare.
Som om inte det vore nog med bekymmer redan där så går hästarna dessutom sönder lite då och då. Om det inte är ont i tassen så är det självförvållade sår, eksem, allergier, fång, trasiga hovar eller kolik. Hästen är ju inte det tåligaste djuret som gud har skapat direkt.
Ger hästmänniskan upp? Nej, hon kämpar på och om det behövs så skaffar hon sig ett tredje jobb för att kunna finansiera veterinärräkningen, med den påföljden att hon bara kan vara i stallet mellan klockan två och fem på morgonen och sover i snitt tre timmar per natt.
Alltså, för varje sund människa (som inte är en hästmänniska) så låter det här naturligtvis som absolut vansinne, på gränsen till fanatism. Vem är galen nog att offra så mycket för att kunna hålla på med sin hobby, ett fridtidsintresse? En hobby som dessutom helt saknar några andra intäkter än något skumt hederspris eller några hundralappar tillbaka efter en hel dags tävlande.
Jag håller med om att det är vansinne, men jag kan ändå inte låta bli att beundra er beslutsamhet och er uthållighet. Det är helt fantastiskt att det finns så många tjurskalliga människor i det här landet som är villiga att gå genom eld och vatten för att få ägna sig åt det som de älskar att göra. Det har jag aldrig någonsin stött på tidigare i mitt liv, inte någonstans. För det förtjänar ni min respekt och min vördnad, ni fantastiska hästmänniskor.
Jag är så ofta starkt kritisk till hästvärlden och dess invånare. Jag tycker att ni är konstiga och har en massa underliga idéer för er. Jag gör mig rolig över hur ni är, på ett kärleksfullt sätt. Jag måste dock medge att jag också är imponerad över er.
Jag har varit aktiv i ganska många föreningar i mitt liv. Allt från politiska förbund till idrottsklubbar. Jag har mött många starka människor med en stark vilja till förändring och ett stort engagemang, men aldrig i hela mitt liv har jag stött på så mycket ”jävlar anamma” på en och samma gång som inom hästvärlden.
Den normala hästmänniskan sliter med sin häst (om man inte har nog med bekymmer med en häst så är det plural, hästar). Träningen är ett steg fram och två tillbaka, två steg fram och ett tillbaka. Dag in och dag ut, alla veckans dagar, år efter år.
Under tiden så spenderas enorma summor pengar på träningar, nagelskulptörer, hyror och gormetkäk till hästarna. Hästmänniskan klagar inte, hon betalar och jobbar på. Om pengarna inte räcker till hästens kostnader så skaffar hon sig ett extrajobb, som i sin tur innebär att hon bara kan vara i stallet mellan 21 och midnatt varje dag. Hon ger inte upp, hon kämpar vidare.
Som om inte det vore nog med bekymmer redan där så går hästarna dessutom sönder lite då och då. Om det inte är ont i tassen så är det självförvållade sår, eksem, allergier, fång, trasiga hovar eller kolik. Hästen är ju inte det tåligaste djuret som gud har skapat direkt.
Ger hästmänniskan upp? Nej, hon kämpar på och om det behövs så skaffar hon sig ett tredje jobb för att kunna finansiera veterinärräkningen, med den påföljden att hon bara kan vara i stallet mellan klockan två och fem på morgonen och sover i snitt tre timmar per natt.
Alltså, för varje sund människa (som inte är en hästmänniska) så låter det här naturligtvis som absolut vansinne, på gränsen till fanatism. Vem är galen nog att offra så mycket för att kunna hålla på med sin hobby, ett fridtidsintresse? En hobby som dessutom helt saknar några andra intäkter än något skumt hederspris eller några hundralappar tillbaka efter en hel dags tävlande.
Jag håller med om att det är vansinne, men jag kan ändå inte låta bli att beundra er beslutsamhet och er uthållighet. Det är helt fantastiskt att det finns så många tjurskalliga människor i det här landet som är villiga att gå genom eld och vatten för att få ägna sig åt det som de älskar att göra. Det har jag aldrig någonsin stött på tidigare i mitt liv, inte någonstans. För det förtjänar ni min respekt och min vördnad, ni fantastiska hästmänniskor.
Kommentarer
Trackback
